..Lars Elofson

Tänker så att jag får ont i huvudet.

I hela mitt liv har jag varit passiv. Till i princip allt. Jag har inte riktigt brytt mig om någonting. Den enda gången jag har varit aktiv var när jag tog körkort. För att jag VILLE. Tidigare ville jag HA, men inte TA körkort. Och det är det det handlar om.
Att VILJA något.

Så här är det: Jag har aldrig någonsin brytt mig om producenter eller produktion. Det har varit skit trist. Olika ljudkort, kablar, mickar, högtalare, rattar och knoppar är bara tråk. Blablabla, det händer ingenting! Vi går in på mickroskåp-nivå med allt och verkligen bryter ned allt. Det är inte programmet det är fel på, för resten av min klass gillar detta. Inte jag.

Jag lyssnar inte på musik, jag känner musik.

När klassen kommer in i en musikaffär, springer de till ljudkorten, jag går till gitarrerna. När vi får en låt uppspelad så hör alla spektrummet och hur alla frekvenser kämpar om sin plats i mixen, EQ, compressor... jag lysnnar på vad de faktiskt spelar. Känslan.
(jag förstår dock allt de pratar om och hör det som de vill att jag ska höra).

Tillbaks till min forna passivitet. I Torsdags kväll såg jag klart för första gången, kändes det som. Det kändes som om jag var på väg att hoppa från en bro. Här sitter jag 32mil ifrån allt jag älskar (för utom Jeanette) och försöker gilla detta.

Jag tänker inte, bara gör, som en robot. Jag tänker att: "men jag kommer ju att gilla det här sen..." Jaha? Kommer jag? Säg att jag går de här 2 åren, vad händer sen? Wow, jag har aldrig tänkt så långt.

Jo, jag kommer hem, fixar jobb, lägenhet, och vet hur man producerar musik. Det kan bara gynna mig för personligt bruk. T.ex: "Jag vet hur man gör musik, så nu kan jag spela in mitt band!" Jaja, nyttigt? Nej, det kan jag läsa om på Internet! Man blir inte bara musikproducent, det mångamånga år.

"Jaha" säger ni, "varför valde du det här då? Det borde väl du ha tänkt på lite tidigare?"

Ska sanningen fram så kastade jag mig ut i det här UTAN att ens tänka. Som läget var då, när jag sökte, ville jag bara bort. Jag ville inte jobba, och jag fattade inte att man måste SÖKA jobb får att FÅ jobb. Det kvittade vad jag pluggade, bara jag slapp tänka på att jag hade nått som helst ansvar. Uppgifterna jag har här är inte jobbiga, de är faktist ganska enkla (för tillfället). Det är inte det det här handlar om.

För första gången i mitt liv vill jag ha ett jobb. Det känns som det gjorde med körkortet, då kunde jag se mig själv med körkort. Nu kan jag se hur jag skaffar ett jobb. Att jag startar livet liksom. Livet jag vill leva finns i Hallsta. Det märkte jag på en gång när vi var på besök. Att veta att alla syskon lever sina egna liv, och växer upp utan mig, är inte kul (för mig). Jag vill vara en storebror som är närvarande, för det hade jag velat själv. Jag ville jämt ha Stina hemma liksom. Dante har redan vuxit jättemycket och fan, Stina kommer få en till unge som kommer vara över ett år innan man kommer hem ordentligt.. shit.

Allt gick så bra i Hallsta när jag tänker efter. T.ex: Spelade jag och pappa kontinuerligt och hade kommit igång jättebra. Bandet (DownboundTrain) blev erbjudna att spela in i studio och det gick allmänt bra för oss. Frammåt. Sen fick jag jättebra kontakt med mina mor och far föräldrar. Men jag var i en dimma, jag såg inte något jobb, eller framtid. Jag försökte inte ens, brydde mig inte.

Jag har kommit ur dimman. Fan, jag är 20år! Vad har jag gjort i mitt liv? Vad ska jag göra med mitt liv? Just nu ser jag bara möjligheter. Ha ett jobb, dra in pengar, köpa sånt man vill, åka ut se saker. Kanske låter clyshigt, men så är det. Jag har nog aldrig haft någon ambition med livet.

"men gör du inte någoting med livet just nu då? Du är ju iväg och pluggar!?"

-Jo visst, det kan man väl tro. Men jag gillar ingenting med det. Kalla det vad ni vill, 20års-kris kanske, men nu måste det fanimej hända lite grejer. Jag har aldrig brytt mig om att tycka något om någonting, bara: "nej, men båda blommorna är fina, ta någon bara" Jag låter hela tiden andra bestämma.. bryr jag mig inte? Jag vet inte. Men nu kan jag se ordentligt.

Det här beslutet är inget sorgset beslut. Jag är jättepositiv till det här, för jag vet vad jag ska göra! När jag slutade gymnasiet visste jag inte vad jag skulle göra med mitt liv, för nu var det ingen som längre sa åt mig vad jag skulle göra. Jag blev helt handfallen och gjorde ingenting. Nu ska jag toksöka jobb, nej, jag ska HA ett jobb! Så enkelt är det. Och en egen lägenhet, driva på med bandet och planera framtiden. Träffa familj, hjälpa till - finnas till.

Detta program (tro det eller ej) drar mig bort ifrån det jag håller väldigt kärt, och det är musik. Jag får lära mig att riva sönder musik, i min mening. Akustik, Mastring, Mixning... OM jag vill lära mig det, har jag riktigt bra (&dyra) böcker för det. Jag säger inte att jag vill göra en "musikkarriär" i stället, men jag vill SPELA musik. Och om jag gör det i replokalen, på TV eller i ett storband, gör ingen skillnand.

Kort sagt: om jag ska befinna mig i en studio vill jag sitta på andra sidan glaset.

Visst kan jag ha nytta av detta program även fast jag "bara vill lira", men jag ser inte hur jag sitter här i 2 år och... sitter av tiden. Visst måste man göra tråkiga saker i livet också, och det har jag nu gjort: Jag ser verkligen kontrasten mellan Oskarshamn & Hallsta, och nu vet jag hur jag vill ha det. Att flytta tillbaka blir ingen dans på rosor, man kommer att få bo lite här och där, söka jobb och lägenhet osv, but I'm up for it. 

Jag har lärt mig så jäkla mycket under den här vistelsen. Jag har framför allt lärt mig så mycket om mig själv. Sen också hur man tar hand om ett hem, flyttar osv.

Det jag vill få sagt är att detta är inget för mig, och att jag hoppar av detta program till julen.

Jag hoppas ni förstår hur jag tänker.

(jag har pratat med Mor och Far för att få de att förstå varför jag gör detta, men jag kan inte ringa alla och berätta, så det blev bättre med ett inlägg.)